Den avlånga hallen syns i det svaga ljuset från en dörröppning längst bort till vänster. Den svartrandiga golvmattan skymtar mot den gråfärgade golvet. Väggarna är ljusa. Svårt att i skymningsljuset se hur de ser ut.

Jag stänger ytterdörren, vrider om låset, men rycker till. Den skarpa kanten på plåtbiten gör mig illa. Den har lämnat en röd strimma på högerhandens utsida. Skyddet ska hindra objudna att öppna dörren genom brevlådeöppningen. För säkerhets skull låser jag gallergrinden inifrån.

Trafikbullret från gatan hörs tydligt från dörröppningen till rummet, vars ljus motvilligt släppts in av fönstrens smutsfrostade glas.  Fönsterbänkarnas grönaktiga marmor bär på några Svärmors tunga.

Den bruna soffan, som varit i obruten tjänst sedan sjuttiotalet, står i ena hörnet. Den har precis som torget utanför sett många möten. Heta, jobbiga, avspända. Men inte bara här. På olika platser. Den är berest. Nu vill slippa snart, bara kunna kontemplera i aftonsolen så småningom. Men, varför klaga? Det blir ju ändå mest vila nuförtiden. Det är sällan någon som kommer hit numera. Bredvid står bordet med sin gulnade furu, med sina skavsår och gropar. Det behöver stöd. Med ökad ålder har det fått allt svårare att stå på egna ben.

På väggen mittemot soffan hänger en klarfärgsrandig finsk rana. Rött, gult, blått, brunt, svart. Ja, mycket svart och brunt.  Nu även de blekta av åren i solen. Under ranan står en stor, gammaldags, tjock TV. Svart. Hifi-anläggningen bredvid har en egen möbel av svartbetsade spånplattor. Den kom till gänget av möbler, den också, för fyrtio år sedan. Framsidans plexiglasdörrar stänger sig inte längre, när man trycker till. De förblir öppna, på glänt. Helst skulle de vilja stänga om sig. Slippa se det rangliga bordet.

Ja, detta är ett rum för trötta. Men vad ska jag göra här?

Han hörde hur Ursula ropade, innan dörren smällde igen:

- Åk du, precis som du brukar. Bara stick så fort det tar emot.

Janne hörde skratten inifrån vardagsrummet, på väg ut. Skratten lät som om de kvävts, som om gästerna fått något i halsen.

- Jäkla kärring, tänkte han. Hur länge ska jag hålla på med den här komedin?

Janne trodde att han äntligen sluppit ifrån sitt trappspringande. Men nu hade det varit fest igen. Det var länge sedan de haft gäster. Och han hade glömt. Kretsen av vänner var uttunnad, precis som ozonlagret. Ingen stod ut med hans svartsjuka spring eller Ursulas flörtande förakt.

För tio år sedan hade allt varit lätt. Skilsmässan, ja allt hade varit lätt. Det bara skedde. Inte ens hans förra frus sammanbrott, inte ens hans två tonårssöner angick honom. Kamraterna på Regeringskansliet hade frusit ut Ursula och honom, när det blivit känt att de börjat vänstra.

Då var det lätt att besluta att de tillsammans skulle börja skriva en ny Livets bok. Det blev i Borlänge. Jannes nya karriär i landstingets direktion fick god fart på grund av hans medfödda diplomatiska förmåga. Ursula hade fått jobbet som personlig tränare tack vare sin dagliga träning på gymet på Lidingö. Hon var amatör på professionell nivå. Allt blev bara till det bästa.

Ursula hade senare åter börjat jobba som jurist, nu på Vägverket. Det var då som problemen hade börjat. Och det var då som den stora vänkretsen började tunnas ut. Här i bilens mörker insåg Janne hur han deltog i och bidrog till denna ständigt upprepade komedi. Samma scen. Och nästan alltid av samma början.

Men vad skulle han göra? Där avbröts han i sina tankar.

”Arilsnäs 8″ kunde han läsa på den gula skylten, bländvit av strålkastarskenet. Den pekade åt höger, ut i mörkret. Här skulle han svänga in på grusvägen. Han visste ju vart han var på väg. Men här var det stopp. Lamporna på instrumentbrädan började lysa, när motorn till slut stannade. Ursula hade glömt att tanka. Troligen hade hon glömt bort att bensinmätaren slutat fungera?

Hans resa med Ursulas bil var slut. Mobiltelefon hade han ingen.

- F-t, vrålade han som en vansinnig ut i den fuktmättade natten.

Han tystnade, när han träffades av veteåkerns doft av mogen säd. Mitt i ödemarken och hans eget universum. Med ett svagt fladdrande ljus, som om det kom inifrån. Han kände att måste våga följa det. Med sina 120 kg kändes stegen tunga.

Låsets trekantiga tunga glider in i den andra grindens fyrkantiga låsbleck. Det rister till. Grind och stängsel tvingas motvilligt samarbeta. Under en sekund hörs ett sissande metalliskt ljud, när de löst spända taggiga trådarna ovan stängslet darrar till och mjukar upp efterklangen från den hårda låssmällen. Det rostiga rutnätet syns fortsätta i all oändlighet på bägge sidorna om den svartmålade grinden.

Innanför grindarna är det mesta av marken täckt av grånad asfalt. Här och var finns grönt som bryter av. En bit bort, cirka 150 meter, ligger en blekbeige stugbarack. Bortom stugan, närmare banan, ligger tre jättestora röda hangarlador av plåt med rostbruna tak. Varje hangar ser ut att ha tre fyrkantiga stora svarta hål på varje långsida.

På andra sidan bana 11/29 ligger tornet och stationsbyggnaden. En jetkärra landar just. Däcken tjuter till när de möter den varma asfalten. Motordånet ökar när motorerna reverseras. Luften är varm, säkert 25° fastän klockan är närmare 17. Den varma asfalten luktar damm och avdomnad tjära.

På vägen från grinden till klubbstugan ligger en tälthangar. En gigantisk skogsgrön presenning bildar en huskropp med ett åsformat tak. Stommen av stålrör syns i den fritt hängande öppningen på ena kortsidan. Bokstäverna SE-CPT på en blå och vit flygplanskropp kan man gissa sig till, genom att lägga tidspussel av olika glimtar, när duken buktar sig utåt och inåt av vindens stilla fläktar.

Hård jord med ojämna fläckar av glest gräs, timotej med vackra ax, och maskrosor i olika stadier av blomning, når fram till och omger klubbstugan. Den skulle ha målats under städdagen i höstas, Det blev inget då, för det stormade och regnade hela den helgen.

En övergiven lastpall är trappsteg framför dörren. Dörrpanelen har slagit sig av många hårda regn och långvarig fukt. Den bruna färgen finns flakvis kvar med uppbuktade kanter och är på väg att lämna allteftersom.

Patentlåset, ASSA, fungerar. Dörren öppnar sig med ett hackigt skrapljud när underkanten motvilligt släpper från tröskelbrädan.

Snart kommer klubbens medlemmar. Det blir årsmöte klockan 18.

Någon nuddade vid min axel. Jag vände mig om. Det var han, vår tvättäkta uppfinnare, som var med i kursen i Kreativitet. Han som hade patent på bastuaggregat och jag vet inte vad. Varför var han här egentligen? Nu frågade han mig:

– Vad är ett problem?

Plötsligt hörde jag mig själv svara:

– En målavvikelse.

Oj, varifrån kom mitt svar? tänkte jag. Han var tyst. Troligen hade han inte väntat sig något svar alls. Sedan sade han:

– Tack! Det ord som han sedan upprepade, när vi skildes vid slutet av veckan.

Ja, vad är ett problem? En målavvikelse eller uttryckt på ett annat sätt: ”en detaljerad beskrivning av skillnaden mellan hur jag har det nu (nuläge) och hur jag önskar ha det (mål)”.

Problemet med ordet ”problem” är att det är tråkigt. I ordet finns ingen inneboende lust och glädje. Det ger inga inre bilder av hur jag vill ha det.

Exempelvis, om jag säger:

– Tiden räcker inte till.

Vad ger det för bild av problemet? Kanske blir svaret:

– Jo, jag måste ju prioritera bättre.

– Jaha, vadå?

Om jag först, så detaljerat som möjligt, beskriver hur jag vill ha det, inbjuder jag mig till att bli kreativ. Det blir lustfyllt och spännande!

På likartat (analogt) beskriver jag hur jag har det nu. Vid komplexa problem, exempelvis när en tekniker har ett miljöproblem, beskriver han den önskade situationen utifrån alla de olika aspekter som finns. Eller, när en psykolog hjälper sin patient att beskriva hur han önskar sin vardag, blir situationen bättre belyst, om den innehåller några olika dimensioner, exempelvis den fysiska, den psykiska, relationer, den existentiella osv.

Genom att fokusera på en tänkt lösning och hur det är nu, ges plats för utveckling och kreativitet. Själva problemet blir ”restposten” mellan de två tillstånden. Problemet ”beskriver sig självt”.

John W. Gardner (1912-2002), som jag redan citerat i ett annat inlägg, var inne på detta:

Vi möts ständigt av en räcka
av lysande möjligheter,
förklädda till olösliga problem.

Ulrik var en överlevare. Han visste hur. Han kunde räkna. Det var tre timmar till lunchen. Om sex timmar kunde han gå hem. Till vad? Den kära flaskan. Ja, och så hustrun förstås, om hon nu kommit hem. Hon hade varit borta under helgen.

Så öppnade han dörren till väntrummet. Trålrummet, tänkte han ibland. Där fanns fångsten, som gav honom pengar.

Fru Anderholt, rakryggad och liten, satt hon i den stora, numera slitna skinnsoffan, mellan entrén och sköterskans kontorsdisk, närmast behandlingsrummet. Placerad i behandlingsstolen förklarade doktorn hest:

- Det inte lätt att sköta tänderna rätt. Ibland har man otur. Nu måste vi ta bort tanden som vi rotfyllde före semestern. Vi får göra en bro. Det kan bli kostsamt. Vi vet inte om den nya tandvårdsförsäkringen täcker ert fall. Men vi ska göra det så ekonomiskt skonsamt som möjligt för er.

Plötsligt var rummet nästan utsuddat av ett vitt ljus. Var det spriten, som inte gått ur kroppen än? Eller försökte han sudda ut minnet av att han just ljugit för patienten? Han visste att han hade missat att rensa tanden. Därför borde hon inte betala något alls. Men det var en sån där etisk tanke som bara de yngre roade sig med. För han måste tjäna pengar. Hans och barnens resekonto var stort. Och så skulle han lösa ut sin fru från boet. De skulle skiljas. Det var därför som frun inte var hemma så ofta. Hon hade träffat en annan man.

I behandlingsrummet fanns en TV som stod på hela dagarna. Som avkoppling för patienterna. Och Ulrik kunde minska sin ångest att möta patienterna genom att låta sig fångas av något intressant program.

Varje behandling inleddes med de obligatoriska röntgenplåtarna. Med framkallningen följde en kvarts väntan för patienten. I verkligheten tog det någon minut. Ulrik lät tiden gå genom att i fikarummet fortsätta att se på TV.

När det var dags för bedövning, upprepades proceduren. Patienten fick vänta på att bedövningen skulle verka. Ulrik försvann till fikarummet. Att det tog en minut, kunde inte patienten veta.

Det var en påfrestning att det tog tio minuter att borra. Det kunde han inte komma förbi. Men det kändes lättare, när det var dags för avsked och betalningen, fångsten.

Fyra patienter på förmiddagen. Och fem på eftermiddagen. Inte alltför många. Andra hade minst femton per dag. 27 000 kronor hade han ändå fått ihop. För två timmar i direkt patientkontakt. Ändå var han trött. Varför måste han jämt räkna timmar och och pengar?

Just när han låste dörren till praktiken för att gå hem, dök ett minne upp av en av de få personalmiddagar de haft på jobbet. Hans sköterska hade då vågat säga vad hon tänkt på länge. Högt och snabbt släppte hon ut övertrycket. Alla i restaurangen kunde höra:

- Jag har tänkt på detta länge. Jag lider med dig, för jag tycker om dig. Jag ser att du inte längre gillar ditt jobb. Du har glömt bort vilket viktigt jobb du har. Patienterna är beredda att betala mycket för att ha en fin mun. Men de kan inte bedöma, om du har gjort ett bra eller dåligt jobb. Du, som många andra tandläkare, har frestats att svika patienterna. Därför tar du också betalt för att rätta till ditt eget slarv.

Just då ringde mobilen. Det var hans fru. Hon var på väg hem. Innan en passerande lastbils dån dränkte hennes röst hann han uppfatta något om att gå till en parterapeut…

Han tog hissen till underjorden. Där stod hans bil parkerad, en vit BMW.

Allt är intensivt grönt, både till höger och vänster om vägen, även så här mitt i sommaren. Brorsan styr norrut längs Torne älv. Hans blåglänsande hotroddade Chevrolet med 15 lager lack spinner och myser över att få vara ute lite.

På ett par ställen passerar vi rester av vårens tjällossning, några besvärliga gupp i den asfalterade vägbanan.

- Hoppsan, Vägverket ha visst bytt affärsidé, när dom tog över Luftfartsverkets generaldirektör. Nu kan vi smååflyga en sekund, muttrar min lillebror.

- Förrästen, snart ä vi framme, fortsätter han. Ser du laggårn där borta där rakan slutar? När vi kör upp på gårrn, ska du veta att de ä ja som snackar. Å du håller käften!

Chevans spinnande blir ännu lägre. Stig svänger av till höger när han passerat den stora ladugården. Gruset knastrar under de breda däcken, när vi kommer upp på uppfarten. Snett till vänster ser jag den rödfärgade mangårdsbyggnaden. Till höger har vi nu den övergivna ladugården. Längre upp på uppfarten, rakt framför oss, står en traktor, en framlastare. Två män, troligen far och son, hukar sig över lastskopan. Det blixtrar och smäller och sprätter. Den äldre har svetsvisir. Sonen behöver inget.

När bildörrarna skräller till, ser jag sonens huvud röra sig, som i en ryckning. Annars är de upptagna. Vi närmar oss deras ryggtavlor. Två meter ifrån stannar vi.

- Hej, säger min bror till ryggarna. Jag kniper käft. Är fortfarande förvirrad av min brors order. Svetsvisiret sänker sig.

- Hej, hörs den äldre mumla. Svaret verkar ha rest en lång väg. Sonens svar kommer aldrig fram.

Tystnaden otrivs länge. Ofrivilligt stirrar vi in i svetslågan. Vadhåller vi på med? tänker jag. Stig hörmar sig med rösten:

- Jo, no bli dä där bra, säger han.

- Kanske dä, de ä trädje gången han gå sönder, kommenterar den äldre.

Fyra minuters tystnad känns som tolv. Min lillebror bestämmer sig för att det är dags:

- Jo, säger han och hissar upp rösten lite, ja åkte förbi här i torsdags. Tyckte att jag såg en T-ford bakom laggårn.

- Å du hadde tänkt lägga vantarna på dän föschtå ja. Nää, de gå int.

Eller va säger du Olle, och han vänder sig mot sonen.

- Va hadde du tänkt ge? frågar Olle. Han tittar på Stig för första gången.

- Men hällvettes pojk, va säger du, brusar farsan.

- Du fråga mä ju! Å du vet att dä ä min bil. Du sa ju att ja skull få den för att jag hjälpte dä å få in litte diesel från Finland.

- Hällvettes spolling, nu bli ja föbannad!

- Gapa du! fräser sonen. Och sedan vänder han sig mot Stig. Hans överkropp vrider sig sakta fram och tillbaka, som om han håller på med att träna på den perfekta golfsvingen. Olle säger:

- Kom så går vi och kikar hur den ser ut. Stig och Olle försvinner bakom ladugården. Jag står kvar. Jag klarar inte mer.

- Måste ringa ett samtal, förklarar jag för den gamle, som fortsatt att svetsa. Jag går till bilen.

Långt senare kommer Stig. Han sätter sig bakom ratten:

- Nu ååker vi.

Snart är vi på väg söderut igen, mot Haparanda. Sedan kommer det:

- Sörlänningar praatar alldeles för fiintt. Dä kunde störa.

Inser att jag har bott söderut alldeles för länge för att vara en riktig norrbottning.

Jag lägger jag nu upp några av de arbeten jag gjorde under kursen. Den första övningen var att beskriva Lukten av havstång. Vi hade åtta minuter på oss.

Här är resultatet:

Något bländade mig när jag kom ner till stranden. Jag måste titta bort. Tittade halvt bortvänd tillbaka i det skarpa ljuset. Såg några runda former, vitt som gick över i svart. Allt glänste. Och nu hörde jag! Det var inte ett brus på avstånd. Inte ett häftigt hårt ljud utan ett lojt rasslande när det vilande havet lekte med de små av inlandsisen slipade stenarna.

Jag gick längre. Kände plötsligt doften. Det var längesedan jag känt denna doft. Vad var det? Såg en ojämn brunröd lång orm slingra sig längs stranden. Ja, det var därifrån som doften kom, den av havstång. En tung, skarp doft. På gränsen till illaluktande. Ändå en fantastisk oefterhärmlig doft. De ljusbruna bubblorna i tången gjorde mig glad. Här är fortfarande ett hav som lever.

Den skarpa horisonten syntes från väster till öster. Denna soldränkta dag. Stenarna var fortfarande bländande vita. Och nu hade jag hunnit vänja mig vid det starka ljuset.

Kom ihåg hur det var när jag bodde på västkusten. Men detta var på östkusten. Hade kommit till den allra sydligaste spetsen av Södertörn. Där havet öppnar sig mot söder. På andra sidan ligger Polen, sade min vän.

Någon som har bott i Kina. Syrseodlare, bibliotek, samlare. Vad vill han säga? Vissa sommarpratare har tydligen svårt att fylla sin tid med något som känns angeläget för mer än han själv, tänker jag. Jag slår av radion.

Någon dag senare är jag hemma igen. Tar med mig ipoden på långpromenaden. Jag får en impuls att åter lyssna på samma program, Lars Fredrikssons, som jag så bryskt slog av under bilfärden. Och jag blir genast gripen. Vilken fascinerande person, vilket liv, vilken mångsidig kunskap! Är det verkligen samma person, samma program?

Efter promenaden och programmet sätter jag mig och funderar. Kan jag lita på att det är verkligheten som jag uppfattar? Kanske var det trötthet eller dålig koncentration. Eller hur kommer det sig att jag gör mer eller mindre bristfälliga ”utdrag” ur verkligheten, som gör att jag kan dra fel eller olika slutsatser?

Tankarna fortsätter att färdas hit och dit. Häromdagen träffade jag en person för första gången. Mitt första intryck av hans ansikte var så radikalt annorlunda jämfört med hur jag såg honom, när vi skildes en stund senare. Hur kunde det komma sig? Då vi möttes, såg det fårat ut, hade börjat åldras. När vi tog farväl såg jag en varm, engagerad, levande, ungdomlig person. Under mötet hade jag sett hur vänskap, oro, glädje sekundsnabbt hade speglats i hans ansiktes filmduk och bidragit till förvandlingen av min bild av honom.

Drar mig också till minnes hur en av mina vänner uttalade sig om en gemensam bekant, som han tyckte var så fantastisk. Jag uppfattade personen i fråga som rätt så intetsägande. Ännu en sinnenas luftgrop. Jag kan känna hur världen blir suddig av skakningsoskärpa.

Alltså kan jag ändra uppfattning om ett sommarprogram eller en person. Och olika människor uppfattar samma person eller skeende olika. Varför blir det en sådan skillnad?

Ibland hör jag någon säga: jag är realist. Det låter stabilt och förtroendeingivande. Men verkligheten verkar ju inte vara så stabil. Jag får för mig att den verklighet som syns på min inre projektorskärm har tagits upp, filtrerats och tolkats av mitt medvetande på ett minst sagt variabelt sätt.

Buddisterna talar om att vårt medvetande tar emot 65 intryck per sekund som försvinner i bakgrunden, det undermedvetna. Starka intryck och gamla intryck, som hunnit växa till sig under tiden, kommer upp till medvetandet före de andra och påverkar hur vi tolkar det vi ser, verkligheten.

Så, om vi vill ändra på vårt sätt att uppleva världen, måste vi börja med att ägna oss åt våra egna tankar, känslor och handlingar. Inte tvärtom, dvs att vi tycker till om allt och alla, dömer och fördömer det som sker i vår omvärld och bortser från hur vi själva påverkar vår värld med det vi säger, tänker och gör.

Kanske var allt som hände resultatet av trötthet och bristande koncentration? Och vad påverkas det av?

Men det finns ju många detaljer på ett järnspett, brukar man säga.

I vardagssamtalen gör vi varandra synliga. I dialogsamtalet med terapeuten. I bloggandet. Vi delar med oss av oss själva, vår verklighet. Vi kan bättre förstå hur olika vi filtrerar verklighetens ljus, hur vi skapar vår egen världsbild.

I dialogen skapar vi en bild med fler sidor av verkligheten, ytterst ett klot med ett oändligt antal sidor. När vi kan se verkligheten från den andres, motståndarens håll, finns också möjlighet till försoning. Det är svårt att vara arg på någon, om man kan se den andres bild av verkligheten.

För 2 400 år sedan förde Sokrates dialoger med andra, skapande «förlossande tankar» kring livet.

Idag fortsätter dialogen i bloggar världen över. Jag är tacksam för dialogen som ni skapar.