Gallergrinden möter mig, visar sin vördnad, låsen släpper taget. Mina rörelser godkänns.
Den avlånga hallen syns i det svaga ljuset från en dörröppning längst bort till vänster. Den svartrandiga golvmattan skymtar mot den gråfärgade golvet. Väggarna är ljusa. Svårt att i skymningsljuset se hur de ser ut.
Jag stänger ytterdörren, vrider om låset, men rycker till. Den skarpa kanten på plåtbiten gör mig illa. Den har lämnat en röd strimma på högerhandens utsida. Skyddet ska hindra objudna att öppna dörren genom brevlådeöppningen. För säkerhets skull låser jag gallergrinden inifrån.
Trafikbullret från gatan hörs tydligt från dörröppningen till rummet, vars ljus motvilligt släppts in av fönstrens smutsfrostade glas. Fönsterbänkarnas grönaktiga marmor bär på några Svärmors tunga.
Den bruna soffan, som varit i obruten tjänst sedan sjuttiotalet, står i ena hörnet. Den har precis som torget utanför sett många möten. Heta, jobbiga, avspända. Men inte bara här. På olika platser. Den är berest. Nu vill slippa snart, bara kunna kontemplera i aftonsolen så småningom. Men, varför klaga? Det blir ju ändå mest vila nuförtiden. Det är sällan någon som kommer hit numera. Bredvid står bordet med sin gulnade furu, med sina skavsår och gropar. Det behöver stöd. Med ökad ålder har det fått allt svårare att stå på egna ben.
På väggen mittemot soffan hänger en klarfärgsrandig finsk rana. Rött, gult, blått, brunt, svart. Ja, mycket svart och brunt. Nu även de blekta av åren i solen. Under ranan står en stor, gammaldags, tjock TV. Svart. Hifi-anläggningen bredvid har en egen möbel av svartbetsade spånplattor. Den kom till gänget av möbler, den också, för fyrtio år sedan. Framsidans plexiglasdörrar stänger sig inte längre, när man trycker till. De förblir öppna, på glänt. Helst skulle de vilja stänga om sig. Slippa se det rangliga bordet.
Ja, detta är ett rum för trötta. Men vad ska jag göra här?
