Det var sex veckor sedan han var här senast. På jobbet. Han kände igen sig. Här hade han varit tandläkare i 18 tröstlösa år.
Ulrik var en överlevare. Han visste hur. Han kunde räkna. Det var tre timmar till lunchen. Om sex timmar kunde han gå hem. Till vad? Den kära flaskan. Ja, och så hustrun förstås, om hon nu kommit hem. Hon hade varit borta under helgen.
Så öppnade han dörren till väntrummet. Trålrummet, tänkte han ibland. Där fanns fångsten, som gav honom pengar.
Fru Anderholt, rakryggad och liten, satt hon i den stora, numera slitna skinnsoffan, mellan entrén och sköterskans kontorsdisk, närmast behandlingsrummet. Placerad i behandlingsstolen förklarade doktorn hest:
- Det inte lätt att sköta tänderna rätt. Ibland har man otur. Nu måste vi ta bort tanden som vi rotfyllde före semestern. Vi får göra en bro. Det kan bli kostsamt. Vi vet inte om den nya tandvårdsförsäkringen täcker ert fall. Men vi ska göra det så ekonomiskt skonsamt som möjligt för er.
Plötsligt var rummet nästan utsuddat av ett vitt ljus. Var det spriten, som inte gått ur kroppen än? Eller försökte han sudda ut minnet av att han just ljugit för patienten? Han visste att han hade missat att rensa tanden. Därför borde hon inte betala något alls. Men det var en sån där etisk tanke som bara de yngre roade sig med. För han måste tjäna pengar. Hans och barnens resekonto var stort. Och så skulle han lösa ut sin fru från boet. De skulle skiljas. Det var därför som frun inte var hemma så ofta. Hon hade träffat en annan man.
I behandlingsrummet fanns en TV som stod på hela dagarna. Som avkoppling för patienterna. Och Ulrik kunde minska sin ångest att möta patienterna genom att låta sig fångas av något intressant program.
Varje behandling inleddes med de obligatoriska röntgenplåtarna. Med framkallningen följde en kvarts väntan för patienten. I verkligheten tog det någon minut. Ulrik lät tiden gå genom att i fikarummet fortsätta att se på TV.
När det var dags för bedövning, upprepades proceduren. Patienten fick vänta på att bedövningen skulle verka. Ulrik försvann till fikarummet. Att det tog en minut, kunde inte patienten veta.
Det var en påfrestning att det tog tio minuter att borra. Det kunde han inte komma förbi. Men det kändes lättare, när det var dags för avsked och betalningen, fångsten.
Fyra patienter på förmiddagen. Och fem på eftermiddagen. Inte alltför många. Andra hade minst femton per dag. 27 000 kronor hade han ändå fått ihop. För två timmar i direkt patientkontakt. Ändå var han trött. Varför måste han jämt räkna timmar och och pengar?
Just när han låste dörren till praktiken för att gå hem, dök ett minne upp av en av de få personalmiddagar de haft på jobbet. Hans sköterska hade då vågat säga vad hon tänkt på länge. Högt och snabbt släppte hon ut övertrycket. Alla i restaurangen kunde höra:
- Jag har tänkt på detta länge. Jag lider med dig, för jag tycker om dig. Jag ser att du inte längre gillar ditt jobb. Du har glömt bort vilket viktigt jobb du har. Patienterna är beredda att betala mycket för att ha en fin mun. Men de kan inte bedöma, om du har gjort ett bra eller dåligt jobb. Du, som många andra tandläkare, har frestats att svika patienterna. Därför tar du också betalt för att rätta till ditt eget slarv.
Just då ringde mobilen. Det var hans fru. Hon var på väg hem. Innan en passerande lastbils dån dränkte hennes röst hann han uppfatta något om att gå till en parterapeut…
Han tog hissen till underjorden. Där stod hans bil parkerad, en vit BMW.
måndag, 25 augusti, 2008 kl 20:25
Lätt att läsa. Följsam och fångar ens intresse direkt. Behåller intresset hela vägen.
Slutet är dock för abrupt. Det kan inte vara slut där. Får inte vara slut där!
måndag, 25 augusti, 2008 kl 21:35
Hej!
Tack för din kommentar. Det har hänt förr att jag nästan blivit ”strypt” för mina korta slut. Jag kommer att publicera en sådan sak inom kort…
Men jag funderar på hur du skulle kunna tänka dig en fortsättning/avslutning?
Myor
tisdag, 26 augusti, 2008 kl 10:16
Här berättar du klart och tydligt vad Ulrik har för karaktär. Den inre dialogen är fullständigt glasklar. Det är bra. Man kan inte ljuga för sig själv och det är precis det den här texten handlar om, tycker jag. Alla andra karaktärer i handlingen är bara bifigurer som faller offer på olika sätt för huvudkaktärens handlingar. Det är också klart och tydligt. Det är bra. Möjligen spiller du ut Ulriks personlighet och tankar lite för fort. Prova att ta bort några bitar där det är självlysande vad han är för en och varför han tänker som han gör. Det kan vara kittlande för läsaren att bara få en detalj att suga på, istället för hela förklaringen.
tisdag, 26 augusti, 2008 kl 20:59
Vet ej fortsättning men det känns som två till tre lika långt avsnitt till gör historien komplett. Men antingen följer man endast tandläkaren och kanske han gör en insikt i att nyktra till? Eller så får vi läsa om omnämda personers synvinklar till det hela. Ex. f.d. frugan, sköterskan och barnen. Och på så sätt väva ihop en komplett bild av… Ja, vad det nu är?
torsdag, 28 augusti, 2008 kl 19:00
Tack för era kommentarer, Sandra och Jonas. Uppskattar dem mycket.
Har tänkt på din kommentar Sandra. Har inte kommit på var jag skulle kunna ”spara på krutet”. Har du något förslag?
Till Jonas: nu har jag skrivit om lite, ändrat på slutet. Vet fortfarande att det kan vara lite ”prick, prick, prick” på slutet. Men det är meningen. Det är flera av de texter jag skrivit som jag skulle vilja fortsätta med, just av den anledningen. Denna och exempelvis även Ursulas Janne.
Ska strax återkomma med ytterligare en text som har samma ”retliga” avslut..
fredag, 29 augusti, 2008 kl 9:53
Jag tänker – här går verkligheten sönder. Livslögnen har spruckit och det enda som finns kvar är en vit BMW, ångesten i att försöka hålla ihop en fasad är för mig påtaglig just genom fokus på pengar och bmw i slutet, hur han i den överväldigande situationen måste förneka den. Hålla sig till det praktiska. Och hur det inte går att fly från sig själv får du fram väldigt tydligt genom att det krackelerar efter hand. Bit för bit.
Vad jag skulle vilja göra, är att jag skulle vilja ta bort från och med ”-vad är det som händer?…” och fram till och med ”…for det genom honom” jag tycker att det känns konstruerat att han skulle kunna tänka något alls i den situationen. Och fundera över straff är för tidigt. Han är mer avstängd tidigare i texten och bryr sig mindre. Så för mig blir det osannolikt att han börjar resonera. Jag tror att det att han inte orkar bry sig skulle komma fram mer om han går direkt från telefonsamtalet som han inte hör till bmw:n.
fredag, 29 augusti, 2008 kl 12:36
Hej Sophie! Uppskattar dina kommentarer. Har dragits mellan viljan att runda av eller att inte göra det. Ditt förslag att ta bort:
- Vad är det som händer? Och varför just nu? tänkte han.
Men han orkade inte bry sig. Minnet av sköterskans utbrott kom tillbaka.
- Som straff får jag räkna timmarna tills jag får gå hem och räkna hur mycket jag har tjänat, for det genom honom
gillar jag. Ska banne mig göra det! Tack!
Har du någon blogg?
fredag, 29 augusti, 2008 kl 17:06
Varsågod.
Min blogg är på försöksstadiet än så länge och inte publik. kanske blir den det. kanske inte. Men några texter finns för läsning på gemensamma bloggen.