Rum att vila

Gallergrinden möter mig, visar sin vördnad, öppnar sig, sedan jag med vana rörelser låst upp den.

I en halvdunkel hall ligger en brungrå matta. Väggarna är kala. Man kunde tro att det är smutsigt, men det är det inte. När jag kommer in i vardagsrummet, strax till vänster i korridoren hör jag trafikbullret från gatan. Tre fönster släpper in solskenet. Fönstren fylls upp av stora tjockbladiga krukväxter.

Det skarpa ljuset silas in i rummet av smutsiga glasrutor. Rummet blir i sin kalhet färgat av något varmt, brunaktigt ljus, förstärkt av den bruna manchestersoffan från sjuttiotalet. Den berättar att den varit med om många möten, på många platser. Den vill bli pensionerad på en lugn plats, snart. Och den har inte heller något bord att luta sig mot. I stället blickar den ut mot den motstående väggen. Där hänger en randig finsk rana, nu blek av år och solljus. Under den står en stor TV och väntar på uppmärksamhet. Hifi-anläggningen, med sitt mörka trä och sin typiska plexiglas-dörr från sjuttiotalet, stänger sig inte längre, när man trycker till. Den förblir öppen, på glänt. Som ville den locka.

Ja, detta är ett rum för trötta och det ger också vila.