Skopan

Allt är intensivt grönt, både till höger och vänster om vägen, även så här mitt i sommaren. Brorsan styr norrut längs Torne älv. Hans blåglänsande hotroddade Chevrolet med 15 lager lack spinner och myser över att få vara ute lite.

På ett par ställen passerar vi rester av vårens tjällossning, några besvärliga gupp i den asfalterade vägbanan.

- Hoppsan, Vägverket ha visst bytt affärsidé, när dom tog över Luftfartsverkets generaldirektör. Nu kan vi smååflyga en sekund, muttrar min lillebror.

- Förrästen, snart ä vi framme, fortsätter han. Ser du laggårn där borta där rakan slutar? När vi kör upp på gårrn, ska du veta att de ä ja som snackar. Å du håller käften!

Chevans spinnande blir ännu lägre. Stig svänger av till höger när han passerat den stora ladugården. Gruset knastrar under de breda däcken, när vi kommer upp på uppfarten. Snett till vänster ser jag den rödfärgade mangårdsbyggnaden. Till höger har vi nu den övergivna ladugården. Längre upp på uppfarten, rakt framför oss, står en traktor, en framlastare. Två män, troligen far och son, hukar sig över lastskopan. Det blixtrar och smäller och sprätter. Den äldre har svetsvisir. Sonen behöver inget.

När bildörrarna skräller till, ser jag sonens huvud röra sig, som i en ryckning. Annars är de upptagna. Vi närmar oss deras ryggtavlor. Två meter ifrån stannar vi.

- Hej, säger min bror till ryggarna. Jag kniper käft. Är fortfarande förvirrad av min brors order. Svetsvisiret sänker sig.

- Hej, hörs den äldre mumla. Svaret verkar ha rest en lång väg. Sonens svar kommer aldrig fram.

Tystnaden otrivs länge. Ofrivilligt stirrar vi in i svetslågan. Vadhåller vi på med? tänker jag. Stig hörmar sig med rösten:

- Jo, no bli dä där bra, säger han.

- Kanske dä, de ä trädje gången han gå sönder, kommenterar den äldre.

Fyra minuters tystnad känns som tolv. Min lillebror bestämmer sig för att det är dags:

- Jo, säger han och hissar upp rösten lite, ja åkte förbi här i torsdags. Tyckte att jag såg en T-ford bakom laggårn.

- Å du hadde tänkt lägga vantarna på dän föschtå ja. Nää, de gå int.

Eller va säger du Olle, och han vänder sig mot sonen.

- Va hadde du tänkt ge? frågar Olle. Han tittar på Stig för första gången.

- Men hällvettes pojk, va säger du, brusar farsan.

- Du fråga mä ju! Å du vet att dä ä min bil. Du sa ju att ja skull få den för att jag hjälpte dä å få in litte diesel från Finland.

- Hällvettes spolling, nu bli ja föbannad!

- Gapa du! fräser sonen. Och sedan vänder han sig mot Stig. Hans överkropp vrider sig sakta fram och tillbaka, som om han håller på med att träna på den perfekta golfsvingen. Olle säger:

- Kom så går vi och kikar hur den ser ut. Stig och Olle försvinner bakom ladugården. Jag står kvar. Jag klarar inte mer.

- Måste ringa ett samtal, förklarar jag för den gamle, som fortsatt att svetsa. Jag går till bilen.

Långt senare kommer Stig. Han sätter sig bakom ratten:

- Nu ååker vi.

Snart är vi på väg söderut igen, mot Haparanda. Sedan kommer det:

- Sörlänningar praatar alldeles för fiintt. Dä kunde störa.

Inser att jag har bott söderut alldeles för länge för att vara en riktig norrbottning.