Något sveper förbi

Något rutmönstrat sveper förbi synfältet. Det smäller till. Jag återkallas från mina tankar. Grindarna slår igen inifrån. En känsla av obehag sprider sig. Vet inte varför. Kanske resonerar ett bleknat minne från förr.

Låsets trekantiga tunga glider in i den andra grindens fyrkantiga låsbleck. Det rister till. Grind och stängsel tvingas motvilligt samarbeta. Under en sekund hörs ett sissande metalliskt ljud, när de löst spända taggiga trådarna ovan stängslet darrar till och mjukar upp efterklangen från den hårda låssmällen. Det rostiga rutnätet syns fortsätta i all oändlighet på bägge sidorna om den svartmålade grinden.

Innanför grindarna är det mesta av marken täckt av grånad asfalt. Här och var finns grönt som bryter av. En bit bort, cirka 150 meter, ligger en blekbeige stugbarack. Bortom stugan, närmare banan, ligger tre jättestora röda hangarlador av plåt med rostbruna tak. Varje hangar ser ut att ha tre fyrkantiga stora svarta hål på varje långsida.

På andra sidan bana 11/29 ligger tornet och stationsbyggnaden. En jetkärra landar just. Däcken tjuter till när de möter den varma asfalten. Motordånet ökar när motorerna reverseras. Luften är varm, säkert 25° fastän klockan är närmare 17. Den varma asfalten luktar damm och avdomnad tjära.

På vägen från grinden till klubbstugan ligger en tälthangar. En gigantisk skogsgrön presenning bildar en huskropp med ett åsformat tak. Stommen av stålrör syns i den fritt hängande öppningen på ena kortsidan. Bokstäverna SE-CPT på en blå och vit flygplanskropp kan man gissa sig till, genom att lägga tidspussel av olika glimtar, när duken buktar sig utåt och inåt av vindens stilla fläktar.

Hård jord med ojämna fläckar av glest gräs, timotej med vackra ax, och maskrosor i olika stadier av blomning, når fram till och omger klubbstugan. Den skulle ha målats under städdagen i höstas, Det blev inget då, för det stormade och regnade hela den helgen.

En övergiven lastpall är trappsteg framför dörren. Dörrpanelen har slagit sig av många hårda regn och långvarig fukt. Den bruna färgen finns flakvis kvar med uppbuktade kanter och är på väg att lämna allteftersom.

Patentlåset, ASSA, fungerar. Dörren öppnar sig med ett hackigt skrapljud när underkanten motvilligt släpper från tröskelbrädan.

Snart kommer klubbens medlemmar. Det blir årsmöte klockan 18.

Tandläkarens timmar

Det var sex veckor sedan han var här senast. På jobbet. Han kände igen sig. Här hade han varit tandläkare i 18 tröstlösa år.

Ulrik var en överlevare. Han visste hur. Han kunde räkna. Det var tre timmar till lunchen. Om sex timmar kunde han gå hem. Till vad? Den kära flaskan. Ja, och så hustrun förstås, om hon nu kommit hem. Hon hade varit borta under helgen.

Så öppnade han dörren till väntrummet. Trålrummet, tänkte han ibland. Där fanns fångsten, som gav honom pengar.

Fru Anderholt, rakryggad och liten, satt hon i den stora, numera slitna skinnsoffan, mellan entrén och sköterskans kontorsdisk, närmast behandlingsrummet. Placerad i behandlingsstolen förklarade doktorn hest:

- Det inte lätt att sköta tänderna rätt. Ibland har man otur. Nu måste vi ta bort tanden som vi rotfyllde före semestern. Vi får göra en bro. Det kan bli kostsamt. Vi vet inte om den nya tandvårdsförsäkringen täcker ert fall. Men vi ska göra det så ekonomiskt skonsamt som möjligt för er.

Plötsligt var rummet nästan utsuddat av ett vitt ljus. Var det spriten, som inte gått ur kroppen än? Eller försökte han sudda ut minnet av att han just ljugit för patienten? Han visste att han hade missat att rensa tanden. Därför borde hon inte betala något alls. Men det var en sån där etisk tanke som bara de yngre roade sig med. För han måste tjäna pengar. Hans och barnens resekonto var stort. Och så skulle han lösa ut sin fru från boet. De skulle skiljas. Det var därför som frun inte var hemma så ofta. Hon hade träffat en annan man.

I behandlingsrummet fanns en TV som stod på hela dagarna. Som avkoppling för patienterna. Och Ulrik kunde minska sin ångest att möta patienterna genom att låta sig fångas av något intressant program.

Varje behandling inleddes med de obligatoriska röntgenplåtarna. Med framkallningen följde en kvarts väntan för patienten. I verkligheten tog det någon minut. Ulrik lät tiden gå genom att i fikarummet fortsätta att se på TV.

När det var dags för bedövning, upprepades proceduren. Patienten fick vänta på att bedövningen skulle verka. Ulrik försvann till fikarummet. Att det tog en minut, kunde inte patienten veta.

Det var en påfrestning att det tog tio minuter att borra. Det kunde han inte komma förbi. Men det kändes lättare, när det var dags för avsked och betalningen, fångsten.

Fyra patienter på förmiddagen. Och fem på eftermiddagen. Inte alltför många. Andra hade minst femton per dag. 27 000 kronor hade han ändå fått ihop. För två timmar i direkt patientkontakt. Ändå var han trött. Varför måste han jämt räkna timmar och och pengar?

Just när han låste dörren till praktiken för att gå hem, dök ett minne upp av en av de få personalmiddagar de haft på jobbet. Hans sköterska hade då vågat säga vad hon tänkt på länge. Högt och snabbt släppte hon ut övertrycket. Alla i restaurangen kunde höra:

- Jag har tänkt på detta länge. Jag lider med dig, för jag tycker om dig. Jag ser att du inte längre gillar ditt jobb. Du har glömt bort vilket viktigt jobb du har. Patienterna är beredda att betala mycket för att ha en fin mun. Men de kan inte bedöma, om du har gjort ett bra eller dåligt jobb. Du, som många andra tandläkare, har frestats att svika patienterna. Därför tar du också betalt för att rätta till ditt eget slarv.

Just då ringde mobilen. Det var hans fru. Hon var på väg hem. Innan en passerande lastbils dån dränkte hennes röst hann han uppfatta något om att gå till en parterapeut…

Han tog hissen till underjorden. Där stod hans bil parkerad, en vit BMW.

Rum att vila

Gallergrinden möter mig, visar sin vördnad, öppnar sig, sedan jag med vana rörelser låst upp den.

I en halvdunkel hall ligger en brungrå matta. Väggarna är kala. Man kunde tro att det är smutsigt, men det är det inte. När jag kommer in i vardagsrummet, strax till vänster i korridoren hör jag trafikbullret från gatan. Tre fönster släpper in solskenet. Fönstren fylls upp av stora tjockbladiga krukväxter.

Det skarpa ljuset silas in i rummet av smutsiga glasrutor. Rummet blir i sin kalhet färgat av något varmt, brunaktigt ljus, förstärkt av den bruna manchestersoffan från sjuttiotalet. Den berättar att den varit med om många möten, på många platser. Den vill bli pensionerad på en lugn plats, snart. Och den har inte heller något bord att luta sig mot. I stället blickar den ut mot den motstående väggen. Där hänger en randig finsk rana, nu blek av år och solljus. Under den står en stor TV och väntar på uppmärksamhet. Hifi-anläggningen, med sitt mörka trä och sin typiska plexiglas-dörr från sjuttiotalet, stänger sig inte längre, när man trycker till. Den förblir öppen, på glänt. Som ville den locka.

Ja, detta är ett rum för trötta och det ger också vila.

Skopan

Allt är intensivt grönt, både till höger och vänster om vägen, även så här mitt i sommaren. Brorsan styr norrut längs Torne älv. Hans blåglänsande hotroddade Chevrolet med 15 lager lack spinner och myser över att få vara ute lite.

På ett par ställen passerar vi rester av vårens tjällossning, några besvärliga gupp i den asfalterade vägbanan.

- Hoppsan, Vägverket ha visst bytt affärsidé, när dom tog över Luftfartsverkets generaldirektör. Nu kan vi smååflyga en sekund, muttrar min lillebror.

- Förrästen, snart ä vi framme, fortsätter han. Ser du laggårn där borta där rakan slutar? När vi kör upp på gårrn, ska du veta att de ä ja som snackar. Å du håller käften!

Chevans spinnande blir ännu lägre. Stig svänger av till höger när han passerat den stora ladugården. Gruset knastrar under de breda däcken, när vi kommer upp på uppfarten. Snett till vänster ser jag den rödfärgade mangårdsbyggnaden. Till höger har vi nu den övergivna ladugården. Längre upp på uppfarten, rakt framför oss, står en traktor, en framlastare. Två män, troligen far och son, hukar sig över lastskopan. Det blixtrar och smäller och sprätter. Den äldre har svetsvisir. Sonen behöver inget.

När bildörrarna skräller till, ser jag sonens huvud röra sig, som i en ryckning. Annars är de upptagna. Vi närmar oss deras ryggtavlor. Två meter ifrån stannar vi.

- Hej, säger min bror till ryggarna. Jag kniper käft. Är fortfarande förvirrad av min brors order. Svetsvisiret sänker sig.

- Hej, hörs den äldre mumla. Svaret verkar ha rest en lång väg. Sonens svar kommer aldrig fram.

Tystnaden otrivs länge. Ofrivilligt stirrar vi in i svetslågan. Vadhåller vi på med? tänker jag. Stig hörmar sig med rösten:

- Jo, no bli dä där bra, säger han.

- Kanske dä, de ä trädje gången han gå sönder, kommenterar den äldre.

Fyra minuters tystnad känns som tolv. Min lillebror bestämmer sig för att det är dags:

- Jo, säger han och hissar upp rösten lite, ja åkte förbi här i torsdags. Tyckte att jag såg en T-ford bakom laggårn.

- Å du hadde tänkt lägga vantarna på dän föschtå ja. Nää, de gå int.

Eller va säger du Olle, och han vänder sig mot sonen.

- Va hadde du tänkt ge? frågar Olle. Han tittar på Stig för första gången.

- Men hällvettes pojk, va säger du, brusar farsan.

- Du fråga mä ju! Å du vet att dä ä min bil. Du sa ju att ja skull få den för att jag hjälpte dä å få in litte diesel från Finland.

- Hällvettes spolling, nu bli ja föbannad!

- Gapa du! fräser sonen. Och sedan vänder han sig mot Stig. Hans överkropp vrider sig sakta fram och tillbaka, som om han håller på med att träna på den perfekta golfsvingen. Olle säger:

- Kom så går vi och kikar hur den ser ut. Stig och Olle försvinner bakom ladugården. Jag står kvar. Jag klarar inte mer.

- Måste ringa ett samtal, förklarar jag för den gamle, som fortsatt att svetsa. Jag går till bilen.

Långt senare kommer Stig. Han sätter sig bakom ratten:

- Nu ååker vi.

Snart är vi på väg söderut igen, mot Haparanda. Sedan kommer det:

- Sörlänningar praatar alldeles för fiintt. Dä kunde störa.

Inser att jag har bott söderut alldeles för länge för att vara en riktig norrbottning.