Det var 70 hela vägen. Säkert körde han över 100. Han tänkte inte på vart han åkte. Strålkastarna visade vägen till landet. Ibland skymdes den av minnet av det som nyss hänt. Återigen.
Han hörde hur Ursula ropade, innan dörren smällde igen:
- Åk du, precis som du brukar. Bara stick så fort det tar emot.
Janne hörde skratten inifrån vardagsrummet, på väg ut. Skratten lät som om de kvävts, som om gästerna fått något i halsen.
- Jäkla kärring, tänkte han. Hur länge ska jag hålla på med den här komedin?
Janne trodde att han äntligen sluppit ifrån sitt trappspringande. Men nu hade det varit fest igen. Det var länge sedan de haft gäster. Och han hade glömt. Kretsen av vänner var uttunnad, precis som ozonlagret. Ingen stod ut med hans svartsjuka spring eller Ursulas flörtande förakt.
För tio år sedan hade allt varit lätt. Skilsmässan, ja allt hade varit lätt. Det bara skedde. Inte ens hans förra frus sammanbrott, inte ens hans två tonårssöner angick honom. Kamraterna på Regeringskansliet hade frusit ut Ursula och honom, när det blivit känt att de börjat vänstra.
Då var det lätt att besluta att de tillsammans skulle börja skriva en ny Livets bok. Det blev i Borlänge. Jannes nya karriär i landstingets direktion fick god fart på grund av hans medfödda diplomatiska förmåga. Ursula hade fått jobbet som personlig tränare tack vare sin dagliga träning på gymet på Lidingö. Hon var amatör på professionell nivå. Allt blev bara till det bästa.
Ursula hade senare åter börjat jobba som jurist, nu på Vägverket. Det var då som problemen hade börjat. Och det var då som den stora vänkretsen började tunnas ut. Här i bilens mörker insåg Janne hur han deltog i och bidrog till denna ständigt upprepade komedi. Samma scen. Och nästan alltid av samma början.
Men vad skulle han göra? Där avbröts han i sina tankar.
”Arilsnäs 8″ kunde han läsa på den gula skylten, bländvit av strålkastarskenet. Den pekade åt höger, ut i mörkret. Här skulle han svänga in på grusvägen. Han visste ju vart han var på väg. Men här var det stopp. Lamporna på instrumentbrädan började lysa, när motorn till slut stannade. Ursula hade glömt att tanka. Troligen hade hon glömt bort att bensinmätaren slutat fungera?
Hans resa med Ursulas bil var slut. Mobiltelefon hade han ingen.
- F-t, vrålade han som en vansinnig ut i den fuktmättade natten.
Han tystnade, när han träffades av veteåkerns doft av mogen säd. Mitt i ödemarken och hans eget universum. Med ett svagt fladdrande ljus, som om det kom inifrån. Han kände att måste våga följa det. Med sina 120 kg kändes stegen tunga.
