Lukten av havstång

Kom just hem från en skrivarvecka vid Fridhems folkhögskola. Jag hade förmånen att njuta av samvaron med många duktiga kurskamrater och en bra lärare i Kreativt skrivande. Allt blev till en överväldigande vecka av transpiration och även inspiration. Och även bus och skratt.

Jag lägger jag nu upp några av de arbeten jag gjorde under kursen. Den första övningen var att beskriva Lukten av havstång. Vi hade åtta minuter på oss.

Här är resultatet:

Något bländade mig när jag kom ner till stranden. Jag måste titta bort. Tittade halvt bortvänd tillbaka i det skarpa ljuset. Såg några runda former, vitt som gick över i svart. Allt glänste. Och nu hörde jag! Det var inte ett brus på avstånd. Inte ett häftigt hårt ljud utan ett lojt rasslande när det vilande havet lekte med de små av inlandsisen slipade stenarna.

Jag gick längre. Kände plötsligt doften. Det var längesedan jag känt denna doft. Vad var det? Såg en ojämn brunröd lång orm slingra sig längs stranden. Ja, det var därifrån som doften kom, den av havstång. En tung, skarp doft. På gränsen till illaluktande. Ändå en fantastisk oefterhärmlig doft. De ljusbruna bubblorna i tången gjorde mig glad. Här är fortfarande ett hav som lever.

Den skarpa horisonten syntes från väster till öster. Denna soldränkta dag. Stenarna var fortfarande bländande vita. Och nu hade jag hunnit vänja mig vid det starka ljuset.

Kom ihåg hur det var när jag bodde på västkusten. Men detta var på östkusten. Hade kommit till den allra sydligaste spetsen av Södertörn. Där havet öppnar sig mot söder. På andra sidan ligger Polen, sade min vän.