Ursulas Janne

Det var 70 hela vägen. Säkert körde han över 100. Han tänkte inte på vart han åkte. Strålkastarna visade vägen till landet. Ibland skymdes den av minnet av det som nyss hänt. Återigen.

Han hörde hur Ursula ropade, innan dörren smällde igen:

- Åk du, precis som du brukar. Bara stick så fort det tar emot.

Janne hörde skratten inifrån vardagsrummet, på väg ut. Skratten lät som om de kvävts, som om gästerna fått något i halsen.

- Jäkla kärring, tänkte han. Hur länge ska jag hålla på med den här komedin?

Janne trodde att han äntligen sluppit ifrån sitt trappspringande. Men nu hade det varit fest igen. Det var länge sedan de haft gäster. Och han hade glömt. Kretsen av vänner var uttunnad, precis som ozonlagret. Ingen stod ut med hans svartsjuka spring eller Ursulas flörtande förakt.

För tio år sedan hade allt varit lätt. Skilsmässan, ja allt hade varit lätt. Det bara skedde. Inte ens hans förra frus sammanbrott, inte ens hans två tonårssöner angick honom. Kamraterna på Regeringskansliet hade frusit ut Ursula och honom, när det blivit känt att de börjat vänstra.

Då var det lätt att besluta att de tillsammans skulle börja skriva en ny Livets bok. Det blev i Borlänge. Jannes nya karriär i landstingets direktion fick god fart på grund av hans medfödda diplomatiska förmåga. Ursula hade fått jobbet som personlig tränare tack vare sin dagliga träning på gymet på Lidingö. Hon var amatör på professionell nivå. Allt blev bara till det bästa.

Ursula hade senare åter börjat jobba som jurist, nu på Vägverket. Det var då som problemen hade börjat. Och det var då som den stora vänkretsen började tunnas ut. Här i bilens mörker insåg Janne hur han deltog i och bidrog till denna ständigt upprepade komedi. Samma scen. Och nästan alltid av samma början.

Men vad skulle han göra? Där avbröts han i sina tankar.

”Arilsnäs 8″ kunde han läsa på den gula skylten, bländvit av strålkastarskenet. Den pekade åt höger, ut i mörkret. Här skulle han svänga in på grusvägen. Han visste ju vart han var på väg. Men här var det stopp. Lamporna på instrumentbrädan började lysa, när motorn till slut stannade. Ursula hade glömt att tanka. Troligen hade hon glömt bort att bensinmätaren slutat fungera?

Hans resa med Ursulas bil var slut. Mobiltelefon hade han ingen.

- F-t, vrålade han som en vansinnig ut i den fuktmättade natten.

Han tystnade, när han träffades av veteåkerns doft av mogen säd. Mitt i ödemarken och hans eget universum. Med ett svagt fladdrande ljus, som om det kom inifrån. Han kände att måste våga följa det. Med sina 120 kg kändes stegen tunga.

På bloggkartan

Jag har placerat min blogg i
Nynäshamn på bloggkartan.se

Lukten av havstång

Kom just hem från en skrivarvecka vid Fridhems folkhögskola. Jag hade förmånen att njuta av samvaron med många duktiga kurskamrater och en bra lärare i Kreativt skrivande. Allt blev till en överväldigande vecka av transpiration och även inspiration. Och även bus och skratt.

Jag lägger jag nu upp några av de arbeten jag gjorde under kursen. Den första övningen var att beskriva Lukten av havstång. Vi hade åtta minuter på oss.

Här är resultatet:

Något bländade mig när jag kom ner till stranden. Jag måste titta bort. Tittade halvt bortvänd tillbaka i det skarpa ljuset. Såg några runda former, vitt som gick över i svart. Allt glänste. Och nu hörde jag! Det var inte ett brus på avstånd. Inte ett häftigt hårt ljud utan ett lojt rasslande när det vilande havet lekte med de små av inlandsisen slipade stenarna.

Jag gick längre. Kände plötsligt doften. Det var längesedan jag känt denna doft. Vad var det? Såg en ojämn brunröd lång orm slingra sig längs stranden. Ja, det var därifrån som doften kom, den av havstång. En tung, skarp doft. På gränsen till illaluktande. Ändå en fantastisk oefterhärmlig doft. De ljusbruna bubblorna i tången gjorde mig glad. Här är fortfarande ett hav som lever.

Den skarpa horisonten syntes från väster till öster. Denna soldränkta dag. Stenarna var fortfarande bländande vita. Och nu hade jag hunnit vänja mig vid det starka ljuset.

Kom ihåg hur det var när jag bodde på västkusten. Men detta var på östkusten. Hade kommit till den allra sydligaste spetsen av Södertörn. Där havet öppnar sig mot söder. På andra sidan ligger Polen, sade min vän.