I det blågrå kvällsljuset ser jag genom bilrutan den krokiga och backiga grusvägen. Den välskötta tallskogen, med stammarna raka och högtidliga, susar förbi. Klockan är mycket. Jag lyssnar på en repris av sommarprogrammet. Tittar på klockan. Jag är sen. Vägen är mycket längre än vad jag hade förstått på beskrivningen. Lyssnar halvt om halvt.
Någon som har bott i Kina. Syrseodlare, bibliotek, samlare. Vad vill han säga? Vissa sommarpratare har tydligen svårt att fylla sin tid med något som känns angeläget för mer än han själv, tänker jag. Jag slår av radion.
Någon dag senare är jag hemma igen. Tar med mig ipoden på långpromenaden. Jag får en impuls att åter lyssna på samma program, Lars Fredrikssons, som jag så bryskt slog av under bilfärden. Och jag blir genast gripen. Vilken fascinerande person, vilket liv, vilken mångsidig kunskap! Är det verkligen samma person, samma program?
Efter promenaden och programmet sätter jag mig och funderar. Kan jag lita på att det är verkligheten som jag uppfattar? Kanske var det trötthet eller dålig koncentration. Eller hur kommer det sig att jag gör mer eller mindre bristfälliga ”utdrag” ur verkligheten, som gör att jag kan dra fel eller olika slutsatser?
Tankarna fortsätter att färdas hit och dit. Häromdagen träffade jag en person för första gången. Mitt första intryck av hans ansikte var så radikalt annorlunda jämfört med hur jag såg honom, när vi skildes en stund senare. Hur kunde det komma sig? Då vi möttes, såg det fårat ut, hade börjat åldras. När vi tog farväl såg jag en varm, engagerad, levande, ungdomlig person. Under mötet hade jag sett hur vänskap, oro, glädje sekundsnabbt hade speglats i hans ansiktes filmduk och bidragit till förvandlingen av min bild av honom.
Drar mig också till minnes hur en av mina vänner uttalade sig om en gemensam bekant, som han tyckte var så fantastisk. Jag uppfattade personen i fråga som rätt så intetsägande. Ännu en sinnenas luftgrop. Jag kan känna hur världen blir suddig av skakningsoskärpa.
Alltså kan jag ändra uppfattning om ett sommarprogram eller en person. Och olika människor uppfattar samma person eller skeende olika. Varför blir det en sådan skillnad?
Ibland hör jag någon säga: jag är realist. Det låter stabilt och förtroendeingivande. Men verkligheten verkar ju inte vara så stabil. Jag får för mig att den verklighet som syns på min inre projektorskärm har tagits upp, filtrerats och tolkats av mitt medvetande på ett minst sagt variabelt sätt.
Buddisterna talar om att vårt medvetande tar emot 65 intryck per sekund som försvinner i bakgrunden, det undermedvetna. Starka intryck och gamla intryck, som hunnit växa till sig under tiden, kommer upp till medvetandet före de andra och påverkar hur vi tolkar det vi ser, verkligheten.
Så, om vi vill ändra på vårt sätt att uppleva världen, måste vi börja med att ägna oss åt våra egna tankar, känslor och handlingar. Inte tvärtom, dvs att vi tycker till om allt och alla, dömer och fördömer det som sker i vår omvärld och bortser från hur vi själva påverkar vår värld med det vi säger, tänker och gör.
Kanske var allt som hände resultatet av trötthet och bristande koncentration? Och vad påverkas det av?
Men det finns ju många detaljer på ett järnspett, brukar man säga.
fredag, 17 augusti, 2007 kl 16:26
Till ”Myor”: Tack för den fina beskrivningen av livet sådant det gestaltar sig. Känner mig själv, just nu, glad efter ett möte med en kompis från Antwerpen i Belgien. Solen sken på oss och den vegetariska maten smakade om möjligt ännu bättre än förväntat. Kanske på grund av mötet, en stund av uttryckande och lyssnande, prövande av tankar och återkoppling, och lite prat i största allmänhet.
söndag, 19 augusti, 2007 kl 1:36
Ägna oss åt våra tankar, känslor och handlingar låter farligt nära naveln.
Är det inte mer att ifrågasätta vår negativa eller kritiska hållning mot annat och andra.
Vilket fö brukar drabba den egna personen.
Bolla med någon eller möjligen med sig själv genom att formulera – vilket leder mig tillbaka till det du just gör.
Själv skulle jag vilja utforska varför jag behöver förstå för att inte bli osäker och vackla.
söndag, 19 augusti, 2007 kl 13:21
Kan man möjligen ana en listig tanke bakom valet av signatur? Hovnarren Rigoletto uttalar (oavsiktligt) elaka ord om greven Monterone. Denne uttalar en förbannelse över Rigoletto. Rigoletto planerar ett mord, för att skydda sin dotter, men drabbas själv genom att hans ögonsten, dottern, dödas.
Du skriver att vår negativa och kritiska hållning mot annat och andra kan drabba den egna personen. Ja, det är kusligt lika Rigolettos öde!
Samma tankar finns i Thich Nhat Hanhs (TNH) berättelse om vardagsrummet (tidigare inlägg)! Och tydligen är du själv inne på samma spår.
TNH pratar om att vi ska odla blommor, inte ogräs, dvs ilska, onda tankar. Med tiden växer de också till sig så att de en dag kommer upp från källaren, det undermedvetna, och invaderar vardagsrummet, medvetandet, och påverkar hur vi uppfattar verkligheten och därmed våra reaktioner och handlingar.
Om vi vill ändra vårt sätt att uppleva världen, måste vi börja med att ägna oss åt våra egna tankar, känslor och handlingar. Inte tvärtom, dvs att vi tycker till om allt och alla, dömer och fördömer det som sker i vår omvärld och bortser från hur vi själva påverkar vår värld med det vi säger, tänker och gör.
Precis som du själv säger och det som Rigoletto handlar om.
När jag befann mig på livets slingrande grusväg kunde jag inte koncentrera mig, värderade (fördömde andra) och kunde inte öppet ta emot det som fanns att ta emot av uppleveler och visdom (från sommarprataren i radion).
söndag, 19 augusti, 2007 kl 17:15
”Du kan inte förändra det som du inte erkänner att det existerar ”, hävdar allas vår Dr Phil. Om han har rätt, så vore det rimligt att inbjuda sig att både varsebli och uttrycka sig kring allt som är jag, dvs tankar, känslor, positiva och negativa sidor.
Jag anar att de negativa fröna i källaren inte behöver växa sig så starka, om bara det fanns sammanhang, där man skulle kunna få vara, som man är och kanske få hjälp med att styra den energi, som kanske är låst i negativt tänkande och handlande. Kanske invitationen till ett öppet varseblivande och uttryckande i sig är den bästa hjälp man själv kan ge sig.
Att varsebli och våga se det som är jag är nog viktigt för oss alla, som en utgångspunkt för det konstruktiva!?
söndag, 19 augusti, 2007 kl 18:48
Risk för navelskåderi, säger Rigoletta, kan delvis hålla med om att det finns en viss risk, men om man vill förstå sin förståelse av omvärlden, inklusive den stora hemska världen, som man inte rår på, behöver man se inåt likväl som utåt för att hitta nycklarna till varför man tänker och känner som man gör i olika ögonblick. För några timmar sen var jag väldigt ledsen för en nära anhörigs problem och kände mig oduglig, som inte kunde vare sig hjälpa eller se klart på frågan, det smittade över på mig. När jag fått ventilera bekymren med mig själv och med andra, förstår jag att min rädsla för att vara ansvarig för bekymren hindrade mig att tänka och agera klokt. Så där är det ju ofta, tycker jag, intryck, händelser, bearbetning inåt och utåt, förståelse ibland, ibland inte, ja livet är en ständig våg/vägkurva, OM vi ger oss tid att vara närvarande och reflektera.
söndag, 19 augusti, 2007 kl 23:32
Visst behöver jag befinna mig i mina tankar, känslor i handlingar. Mitt förra inlägg var en smula irriterat, ser jag nu. Jag uppfattade myors och grundningmannens dialog som en menuett för två, en smula självupptaget. Anledningarna är två, tror jag. Dels har jag tidigare inte tagit mina egna funderingar på sånt allvar, att de skulle vara värda att publiceras, dels har jag tidigare hamnat i grubbel, som fungerat som en broms för handling.
När jag gick in och läste igen fastnade jag för ordet varsebli, roade mig att googla och fann till min häpnad, att jag befann mig på nästa blog, med underskrift Njuta.
”Jag tror att det är svårt att varsebli sina spänningar om man är spänd”.
Ja, det är väl därför reflektionen bakåt behövs.
Och Maro, beträffande ansvar – det som varit bra för mig, att lära mig, är att det inte beror mig på mig, hur andra personer beter sig – en lättnad.
måndag, 20 augusti, 2007 kl 8:42
Till ”Rigoletta”: Vi känner ju alla till att det finns musikgestaltning av olika slag och olika kombinationer av utövare som solister ,duos, kvartetter osv.
Det känns roligt, att du öppnar upp för att höra musiken, Rigoletta, inte okritiskt, men med ett konstruktivt sinne. Tror att ”maro” också har rätt, när det gäller lyssnande. För att skapa balans i livet behövs ett balanserat lyssnande inåt och ett lyssnande utåt.
För mycket lyssnande inåt, ”navelskådande” och för mycket lyssnande utåt ”okritisk följande efter andra” är nog inte konstruktivt. När dynamiken i lyssnandet fungerar, så uppstår kanske skön musik, balans och utveckling.
Tror också ,som du, att den förspänning som vi alla, mer eller mindre, bär på på de flesta områden, kroppsligt, psykologiskt, relationsmässigt och existentiellt förhindrar ett konstruktivt lyssnande. Det är ett kraftfullt motiv för lagom lyssnande inåt och utåt, balans mellan vila och handling, etc.
Har själv noterat att övande av den kinesiska rörelse-och självförsvarskonstenTaiji Quan är stödjande för detta lagom. Den schweitziske psykologen Jean Piaget, sade flera kloka saker, när han levde. En av de bästa är: ”Man måste gripa, förrän man kan begripa.” Bra!? Ett stöd för att finna vägen till att vara i sitt görande och inte navelskåda eller slaviskt följa andra!