Problem med problem

Det var paus mellan två lektioner. Några i gruppen hade gått de få stegen från hotellet ner till Medelhavets strand. Vågorna landade lojt med en smekning, nästan ljudlöst, mot stranden. Det doftade hav. Ingen ville bada, det var i april.

Någon nuddade vid min axel. Jag vände mig om. Det var han, vår tvättäkta uppfinnare, som var med i kursen i Kreativitet. Han som hade patent på bastuaggregat och jag vet inte vad. Varför var han här egentligen? Nu frågade han mig:

– Vad är ett problem?

Plötsligt hörde jag mig själv svara:

– En målavvikelse.

Oj, varifrån kom mitt svar? tänkte jag. Han var tyst. Troligen hade han inte väntat sig något svar alls. Sedan sade han:

– Tack! Det ord som han sedan upprepade, när vi skildes vid slutet av veckan.

Ja, vad är ett problem? En målavvikelse eller uttryckt på ett annat sätt: ”en detaljerad beskrivning av skillnaden mellan hur jag har det nu (nuläge) och hur jag önskar ha det (mål)”.

Problemet med ordet ”problem” är att det är tråkigt. I ordet finns ingen inneboende lust och glädje. Det ger inga inre bilder av hur jag vill ha det.

Exempelvis, om jag säger:

– Tiden räcker inte till.

Vad ger det för bild av problemet? Kanske blir svaret:

– Jo, jag måste ju prioritera bättre.

– Jaha, vadå?

Om jag först, så detaljerat som möjligt, beskriver hur jag vill ha det, inbjuder jag mig till att bli kreativ. Det blir lustfyllt och spännande!

På likartat (analogt) beskriver jag hur jag har det nu. Vid komplexa problem, exempelvis när en tekniker har ett miljöproblem, beskriver han den önskade situationen utifrån alla de olika aspekter som finns. Eller, när en psykolog hjälper sin patient att beskriva hur han önskar sin vardag, blir situationen bättre belyst, om den innehåller några olika dimensioner, exempelvis den fysiska, den psykiska, relationer, den existentiella osv.

Genom att fokusera på en tänkt lösning och hur det är nu, ges plats för utveckling och kreativitet. Själva problemet blir ”restposten” mellan de två tillstånden. Problemet ”beskriver sig självt”.

John W. Gardner (1912-2002), som jag redan citerat i ett annat inlägg, var inne på detta:

Vi möts ständigt av en räcka
av lysande möjligheter,
förklädda till olösliga problem.

Världen och skönheten är i betraktarens ögon

I det blågrå kvällsljuset ser jag genom bilrutan den krokiga och backiga grusvägen. Den välskötta tallskogen, med stammarna raka och högtidliga, susar förbi. Klockan är mycket. Jag lyssnar på en repris av sommarprogrammet. Tittar på klockan. Jag är sen. Vägen är mycket längre än vad jag hade förstått på beskrivningen. Lyssnar halvt om halvt.

Någon som har bott i Kina. Syrseodlare, bibliotek, samlare. Vad vill han säga? Vissa sommarpratare har tydligen svårt att fylla sin tid med något som känns angeläget för mer än han själv, tänker jag. Jag slår av radion.

Någon dag senare är jag hemma igen. Tar med mig ipoden på långpromenaden. Jag får en impuls att åter lyssna på samma program, Lars Fredrikssons, som jag så bryskt slog av under bilfärden. Och jag blir genast gripen. Vilken fascinerande person, vilket liv, vilken mångsidig kunskap! Är det verkligen samma person, samma program?

Bloggade Sokrates?

Ett samtal, en dialog, pågår på bloggen. Ordet «dialog» betyder på grekiska samtal mellan två eller flera personer. Vi kan i dialogen visa oss genom våra tankar och åsikter. Enligt Nationalencyklopedin finns en riktning som kallas «dialogfilosofi». I jag-du-relationen kan vi, med språkets hjälp, göra våra tankar och åsikter verkliga.

I vardagssamtalen gör vi varandra synliga. I dialogsamtalet med terapeuten. I bloggandet. Vi delar med oss av oss själva, vår verklighet. Vi kan bättre förstå hur olika vi filtrerar verklighetens ljus, hur vi skapar vår egen världsbild.

I dialogen skapar vi en bild med fler sidor av verkligheten, ytterst ett klot med ett oändligt antal sidor. När vi kan se verkligheten från den andres, motståndarens håll, finns också möjlighet till försoning. Det är svårt att vara arg på någon, om man kan se den andres bild av verkligheten.

För 2 400 år sedan förde Sokrates dialoger med andra, skapande «förlossande tankar» kring livet.

Idag fortsätter dialogen i bloggar världen över. Jag är tacksam för dialogen som ni skapar.