Detta är en historia, som flera har hört i en eller annan form.
En man hade ett fruktstånd vid en gata. Han var helt blind. Han älskade sitt fruktstånd och sina kunder. Varje morgon körde hans son honom till fruktståndet och varje kväll hämtade han honom. Verksamheten blomstrade. En dag läste sonen i tidningen om en operation som skulle kunna ge faderna sin syn tillbaka. Han läste artikeln för fadern och sade att fadern hade mer än tillräckligt med pengar för att kunna bli opererad. Fadern samtyckte.
Efter operationen frågade doktorn vad mannen allra först ville se, när bandagen tagits bort. Mannen sade att han ville se sin son och fruktståndet. Doktorn och sonen gick till fruktståndet på den trafikerade gatan. Doktorn tog långsamt bort bandagen. Mannen var överväldigad över att kunna se sin sons ansikte och sitt fruktstånd.
Efter att en stund ha glatt sig en över att se sin son och sitt fruktstånd, lade mannen märke till ett annat fruktstånd femtio meter till vänster om hans och ännu ett femtio meter till höger. Tvärs över gatan såg han ytterligare tre stånd. Varje dag höll han ett öga på de andra fruktstånden och snart var han bankrutt.
Vad säger denna historia om verkligheten?
Mannen verkade vara i balans/harmoni i sin värld tills han blev seende. Han var inte längre i balans/fokus i sin nya värld. Hans ögon drogs till det han saknade. Han kunde inte ta vara på det han hade.
Vi behöver alla en stund varje dag att fokusera på det vi har och det vi vill.
Eller hur ska man tolka denna berättelse?
fredag, 27 juli, 2007 kl 23:35
Den som inte bryr sig om vad andra har behöver inte vara avundsjuk.
Jag unnar alla att vara vackra och lyckliga. Därför är jag vacker och lycklig själv.
lördag, 28 juli, 2007 kl 10:39
Tack för din kommentar. Det får mig att tänka på följande:
Det finns de som säger att den dagen då kamraterna på jobbet noterar att du ser sliten ut, då måste du börja fundera. Kanske inte på att arbeta mindre, utan på att undersöka om du innerst inne går och är arg på någon.
Enligt tibetanskt livskunskap ska vi på alla sätt undvika att bli arga. Ja, till och med undvika det som kan göra en upprörd och så småningom arg. Många människor arbetar hårt, år ut och år in, och förblir friska och starka. Kan det bero det på att dessa har funnit ett sätt att undvika att bli arga?
Finns det någon anknytning till utmattningsdepressionerna i våra organisationer? Kan energiförlusten av att gå och vara arg göra att livsenergin inte räcker till att både arbeta och leva ett bra privatliv?
lördag, 28 juli, 2007 kl 11:57
Givetvis har du rätt i att det inte är häslosamt att bli arg eller gå och bära på ilska. Däremot tror jag att det är viktigt att ge utlopp för sin ilska. De som stänger inne den far illa i längden, tror jag.
Den buddistiska synen att du kan behålla din sinnesro och din jämvikt oavsett vad människor gör mot dig kan verka som en motvikt i vårt samhälle där föraktet för människor med en annan åsikt florerar.